Detdär med kärlek alltså. Alltid är det något som är på tok. På vintern vill man ha någon att mysa och dricka te med, medans på sommaren så ska man vara singel och hoffla runt. Är man singel så letar man efter någon och blir deppig och tycker synd om sig själv för det. När man väl hittat en partner som man tycker om mer än allt annat här i världen så ska man klaga och längta tillbaks till livet som singel igen, oftast för att man känner sig så instängd så man inte kan andas. Sen detdär med gamla kärlekar. Visst att dom alltid kommer att ha en plats kvar i ens hjärta, men varför ska kroppen leta och och kravla efter bilder och minnen som nästan (läs äntligen) suddats ut. Kärlek är himla fint, samtidigt som den är krånglig och kan göra väldigt ont. Men hur kommer det sig att vi aldrig blir nöjda? Utan bara strävar efter något annat att oroa oss över istället för att bara stanna upp ett slag och njuta av stunden?
No comments:
Post a Comment